Dr Durrant-Peatfields inlägg handlar om självmedicinering och tar tydligt ställning för att det är en nödvändig konskevens av underbehandlade tillstånd av sköldkörtelhormon- och kortisolbrist inom den skolmedicinska vården (min formulering).
Du kan läsa Dr Durrant-Peatfields inlägg (på engelska), om du klickar här.
Jag känner igen resonemanget från Sverige. Med mina ögon är det olyckligt att:
- Läkare och patienter pratar förbi varandra. Exempel från verkligheten vid kronisk hypotyreos, som pågått länge - odiagnosticerad:
- Läkaren: här får du 100 mcg Levaxin, så blir du frisk
- Patienten: jag måste ha naturligt sköldkörtelhormon, så blir jag frisk
- Jag (som amatör): man behöver trappa upp långsamt oavsett om det är "syntetiskt" eller "naturligt". Och känna till att problem kan bero på kortisolbrist.
- Att det finns för lite valfrihet i behandlingen, för de som vill (läkare i samråd med patienten) och är pålästa nog för att välja
- Att det forskats för lite beträffande kortisolbrist (lindrigare än Addisons sjukdom) kopplat till hypotyreos och den bästa behandlingen för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar