2011-01-14

Valfrihet, kunskap och strävan efter optimal behandling centralt för att lösa vårdbekymmer

Valfrihet för patienten och en gemensam strävan att uppnå optimal behandling, anser jag vara allra viktigaste förändringarna som behövs i hypotyreosvården. Men för att patienten ska kunna göra kloka val, som man inte senare ska ångra, behöver kunskapsnivån öka. Lösningen på detta består av ökad dialog med läkaren respektive förbättrad information via internet.

Mitt förslag är därför först och främst att vården i ökad omfattning bör sprida information via internet tydligare och mer detaljerat, än vad som görs idag.

Risker med olika behandlingsalternativ bör beskrivas bättre och inte enbart som möjliga biverkningar, uppräknade i bipacksedlar. Olika möjligheter som finns, bör belysas. Kostnadsalternativ. Vilka risker och möjligheter som finns förknippade med olika åldrar och andra medicinska förutsättningar.

Internetkanalerna kan vara de beprövade: 1177.se, Vårdguiden, med flera. Helst skulle även viss.nu och andra skolmedicinska instruktioner göras något mer läsbara även för de som inte är vårdutbildade, så att de som har möjlighet att sätta sig in på den fördjupningsnivån kan få samma referensram som vården. Gärna med länkar från patientinformationen. Dagens patientinriktade texter är urvattnade, rent faktamässigt. Detta görs av försiktighetsskäl, det förstår jag. Men det leder patienten in på onödigt farliga alternativ, som inte bemöts alls av vården. Det bara förkastas. Och därmed bryts kontakten mellan läkare och patient.

Vården skulle gärna även beskriva läkemedel som idag inte finns i Fass, men som en del svenska patienter ändå äter. Vilka risker och kostnader som finns. Man kan även publicera olikheterna mellan labben. Beskriva oenigheterna. Vilken part som anser vad. Driva öppna diskussionforum på nätet. För att nämna några exempel på vad som kan bidra till ökad kunskap, utan att ta tid från läkarens möte med patienten. Tiden som behövs för att skapa informationen kan tas från en del av det "censurarbete" som pågår idag, för att göra informationen (i mina ögon alltför) tillrättalagd.

Fortsatt, bör patienter - i samråd med skolmedicinen och andra - ges möjlighet välja att:

1) lyssna på och följa skolmedicinska ordinationer

2) i dialog kunna få påverka ordinationen inom ramar som vården sätter

3) även få fatta egna beslut om behandlingen, men i journalen göras medveten om riskerna som läkaren därmed friskriver sig ifrån (journalerna går snart att läsa på nätet, för den det berör). Eventuella kostnader som det allmänna inte står för, skulle patienten själv stå för.

4) välja integrativa eller alternativa vägar, men bli varse om eventuella risker som skolmedicinen ser

5) kunna lägga till finansiering för det som det allmänna inte står för även gällande provtagningskostnader, samt få veta hur pass certifierat (ackrediterat) ett labb är enligt skolmedicinen.

Patienternas bästa för ögonen, verkar alla debatterande parter (se bakgrund nedan) ha. Men man har olika
bild av detta innebär. Därför uppstår en del onödiga problem, där ökad öppenhet om målsättningar är en del av lösningen.

Skolmedicinens mål är, som jag uppfattar saken rätt, att minimera risker för sjukdom och dess konsekvenser hos patienter. Medan andra parter snarare verkar vilja ge patienter optimal behandling i sökandet efter full hälsa, men där priset i vissa fall är ökad riskexponering - i förhållande till det som är vetenskapligt påvisat hittills.

Det finns en överhängande risk att sköldkörtelpatienter inte endast förlorar tron på skolmedicinen, utan även känner sig förtryckta och illa behandlade av den. Pengarna är inte det värsta problemet. Priset för misstro, bristande dialog och stelbenthet i vården och därpå dålig följsamhet från patienten sida leder till hälsobekymmer, som uppstår därför att riskerna med olika alternativ inte blir tillräckligt väl uppfattade av patienten.

Ett exempel:

Senast idag hade jag kontakt med en ung, inom skolmedicinen, nydiagnosticerad hypotyreospatient som inte ville börja äta Levaxin därför att hon har hört av andra personer att det inte skulle vara bra att äta. Kanske bättre att låta bli behandling helt? undrade hon. Trots att hon skulle vilja bli gravid. Provocerande för läkare, annan vårdpersonal och pålästa patienter - eller hur?

Lösningen behöver därför bestå av ökad kunskap hos patienter genom bättre dialog, vilket leder till ökat förtroende mellan patienter och läkare, kompletterat med detaljerad, kvalitetssäkrad och nyanserad information via internet. Målet bör vara så optimal behandling som möjligt i förhållande till patienten som helhet, till den kostnad som det allmänna - i kombination med patienten själv - har råd med.

Bakgrund:

Först skrev fem specialister en kritisk DN Debattartikel. Sedan gjorde läkaren Annika Dahlqvist ett inlägg på sin blogg. Även minst sex andra skrev blogginlägg om debattartikeln. Därefter skrev läkaren Andreas Eenfeldt (Kostdoktorn.se) ett blogginlägg där han kritiserade bl.a. Karin Munsterhjelm, som är läkare i Finland och ibland behandlar svenska patienter. Även läkaren Mats Reimer skrev då ett blogginlägg. I förrgår blev en replik från Scandlabs VD Per Magnuson publicerad i DN:s nätupplaga. Och nu såg jag att Karin Munsterhjelm har replikerat på Andreas Eenfeldts kritik.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar