Ångest

Kronisk ångest (som inte går över när den verkliga faran eller hotet har försvunnit) är ett stort problem både för den som drabbas och för omgivningen. Många sköldkörtelpatienter vittnar dock om att ångestnivån och oroskänslor minskar när sköldkörtelhormonnivån i kroppen hamnar på en bra nivå.

Det är varken bra att ligga för lågt eller för högt i hormonnivå. För låg nivå leder till en tröghet i både hjärna och kropp, som bl.a. bidrar till en känsla av att inte hänga med i omvärldens tempo ,vilket i sin tur kan leda till olustkänslor som t.ex. ångest och sömnproblem. För hög nivå leder istället till ett orostillstånd i kroppen.

När kroppen väl kommit i kronisk obalans krävs åtminstone lång återhämtning och en bra sköldkörtelhormonnivå för att exempelvis sköldkörtelpatienter ska må bra igen. Kanske behövs även ångestdämpande medicin eller kognitiv beteendeterapi (KBT). Om man har problem med ångest ska man söka vård för det, läs mer t.ex. i Apotekets och SBU:s broschyr här.

Inom vetenskapen pågår forskning kring verksamma behandlingar mot ångestsyndrom. Många allmänläkare, läkare inom psykiatrin och sköldkörtelpatienter kan vittna om att sköldkörtelhormon i vissa fall åtminstone är en, av flera, viktiga komponent i kampen mot ångest. Det som dock patienter och läkare i allmänhet inte är överens om, är vilka sköldkörteldiagnos- och medicineringskriterier som bör gälla i kampen mot (bl.a) ångest. Patienterna vill ofta starta Levaxinmedicinering tidigare, och medicinera mer, än vad läkarna anser optimalt ur ett bredare medicinskt perspektiv (under förusättning att patienten är påläst). Min slutsats blir därför att detta område inte är färdigutforskat.

Många patienter kanske trots allt skulle må totalt, och även långsiktigt, sett bättre av lite större Levaxindos under förutsättning att de då kan slippa annan medicin? Åtminstone om man inte är en hjärtpatient.

Tack till en av thyroid.se-kompisarna för ämnestipset!