Brev till journalister om samhällsviktig hälsofråga

Jeanette, 41 år, har idag skrivit nedanstående brev och skickat till ett antal journalister i Sverige. Jag tycker att brevet är träffande vad gäller bristande hjälp till sjuka personer. Det saknas en ihophållet samhällsansvar vad gäller att hjälpa sjuka att bli friska, eller åtminstone arbetsföra, innan man har möjlighet att återgå i arbete. Brevet belyser även bristen på valfrihet i behandlingen.

Här kommer brevet:

"Hej!
         Jag skriver till Dig med hopp om att Du ska ta upp ett ämne som verkligen släpat efter inom massmedia, nämligen hur vår svenska sjukvård ser ut idag.
         Jag har varit sjukskriven sedan 2005, har fått alla möjliga diagnoser, innan man fann på att min sköldkörtel inte fungerar som den borde. Men trots att jag fått medicin för detta redan i februari 2006, mår jag fortsatt uruselt. Dessvärre så är jag inte ensam i detta. Långt från det. Vi är oerhört många som fortsätter lida och må dåligt, fast vi fått medicin och våra blodprover ser bra ut. Vi fortsätter harva i vården, månad ut och månad in, år ut och år in.
          Och nu med våra "nya regler" så har många av oss, inklusive jag själv, blivit utförsäkrade. Det har tagit mig över fyra år (!) att ens komma till en specialist för utredning. Min husläkare har skickat ca fem remisser till det sjukhus jag tillhör, till berörd specialistmottagning Endkrinologen, men alla har gått i retur.
           Min husläkare behärskar inte detta område, liksom väldigt många andra husläkarmottagningar och vårdcentraler - ändock är så många av oss patienter hänvisade just dit. Men som sagt, jag har efter fyra års tid fått komma till ett annat sjukhus och en endokrinolog där, som nu har mig under utredning, men hon forskar nu. Så nu får jag vänta snällt ytterligare på att hon återkommer i tjänst någon gång under våren.
          Jag har under dessa år åkt ut och in till akutmottagningar, till ingen nytta alls. Blir så illa bemött, så idag åker jag inte ens in dit längre, om inte mina anhöriga eller annan läkare tvingar mig till det. De sista gångerna har jag tvingats in med ambulans, då det varit riktigt illa. Men på akutmottagningarna bemöts man med arrogans och en nedlåtande attityd.
         Och ALLTID kommer deras slutsats att detta skulle vara något psykiskt. Därav åker jag - med flera - inte längre in till vården - fast jag vet att vi många gånger skulle behöva det. Nu har jag snart hållt på såhär under fem års tid. Står än och stampar i samma fotspår som för fem år sen, så lite saker händer och så långa väntetider är det, överallt.
         Nu är mina sjukdagar slut, som sagt, och jag är utförsäkrad och inskriven på arbetsförmedlingen. Detta också trots att försäkringskassan bara dagarna innan utförsäkringen beställde en försäkringsmedicinsk utredning på mig, för runda slängar 35.000kr! Denna utredning säger sedan att jag inte är arbetsför inom närmsta halvåret och man bedömer att jag behöver diverse åtgärder för att alls kunna återkomma.
         Ändock, trots denna dyra utredning, så utförsäkras jag och kastas vidare till arbetsförmedlingens introduktionsprogram. Jag ifrågasätter starkt detta och undrar självklart varför man inte belyser detta mer i media? Vidare så undrar jag om man i samhället vet hur det ser ut i verklighetens vård-Sverige? För dryga 10-15 år sedan såg det helt annorlunda ut på akutmottagningarna runtom i landet, åtminstone i Stockholm. Vad är det som har hänt?
         Jag är med i en förening i Stockholm för oss sköldkörtelsjuka, samt i en mailinglista på nätet. Så jag vet att vi är oerhört många som fortsätter vårt lidande, och de flesta i tystnad.
         Detta håller inte längre! Det måste ske en förändring, på många plan, inom såväl bemötande som omhändertagandet inom vården. Idag får man vara glad bara man får en remiss som tas emot och inte skickas i retur. Och om man får träffa en specialist som ens visar ett intresse av att utreda, då får man skatta sig riktigt lycklig, för de flesta "ger upp" när de första proverna ser bra ut, sen spelar det ingen som helst roll hur patienten mår.

         Dessutom råder det starkt "monopol" vad gäller läkemedel för oss sköldkörtelsjuka. Idag erbjuds vi endast en variant, den syntetiska formen, Levaxin (eller Euthyrox som är likvärdig, men har andra styrkor). Och vi är oerhört många som inte blir bra trots denna medicin, men vi får inte prova något annat.
         Detta, trots att det faktiskt finns alternativa mediciner, av naturliga varianter; Naturligt hormon, som t.ex. grissköldkörtelhormon Armour Thyroid. Dessa kan ansökas om via licens och har så gjorts under många år och många patienter har blivit bättre och till och med bra med hjälp av dessa. Men idag förnekas även dessa patienter fortsatt behandling med naturligt hormon, utan erbjuds idag istället att övergå till den syntetiska varianten Levaxin.
         Om man har tur kanske man kan få prova även Liothyrinin, också en syntetisk variant, fast aktiva hormonet är T3. Levaxinet är ju T4. Medan de naturliga hormonpreparaten innehåller såväl T4 som T3, men också T1 och T2.
         Jag kan inte förstå hur så många av oss patienter får tvingas fortsätta gå runt så här, må fortsatt dåligt, år ut och år in. Utan att ens få chansen till att prova annan medicin, för att de, läkarna, specialisterna, Läkemedelsverket förvägrar oss det!! Får det verkligen gå till så här?

• Varför är det ingen som tar upp detta i media? 
• Varför belyser ingen vår svenska sjukvård som bara blir sämre och sämre?
• Och hur ska vi sjuka kunna komma tillbaka, som vår svenska regering kräver av oss - när vår svenska sjukvård inte fungerar?

Detta behöver belysas med kraft och styrka!

Tack för att Du tog Dig tid att läsa.

Vänligen,

Jeanette - 41 år"